ANDERSSON DANCE

We dream of simple lives
Dansens hus
Av: Örjan Andersson
Medverkande: Therèse Fredriksson, Dan Johansson, Jenni-Elina Lehto, Cilla Olsen, Kristine Natalie Slettevold, Sara Åhman. Musik: Alva Noto, Steinbrüchel m fl.
Scenografi, ljus: Jens Sethzman.

Utan tid, ingen dans. Utan paus, ingen puls. We dream of simple lives kallar Örjan Andersson sitt nya verk. Under timmen det pågår roterar en rund skiva hängd över scenen. Den fångar ljus och kastar skuggor och reflexer som en visuell renodling av det svårfångade.
Jens Sethzmans avskalade rum – ett slags projektionsduk som ibland blixtrar till i smärtsamma ljusattacker – lyfter fram det som är koreografens absoluta styrka: att komponera med dynamiska kontraster, att krocka dröjande detaljer med snabba flöden, paus med rörelse. Musiken finns också i kropparnas egna tonarter. Här är det fem suveräna kvinnor och, som ett utropstecken, Dan Johansson som lyssnar fram ett slags abstrakt poesi. Det för tankarna till Anderssons tidigare verk, exempelvis Quartet #8.

Koreografer som William Forsythe har i Balanchines efterföljd dekonstruerat främst den klassiska baletten. Örjan Andersson har även han en rumslig, musikalisk och ganska abstrakt utgångspunkt, men bygger sina satser lika mycket på inre känsla som yttre matematik. Och i brotten uppstår intressanta tolkningsmöjligheter. Inledningen är som en räcka subtila solostämmor, av prövande gester över hår och hjärta, huvuden mot golv, en ryggens bortvända koreografi som återkommer i variationer. Eller bara ett hörn som intas. Man får känslan av att dansarna försöker fånga något förgängligt; lyssna in minnen bland skuggorna.
Sedan chock: rummet bländvitt, pulserande av en elektronisk lågfrekvent rytm som får kvartetten att flygande formera sig i symmetri och asymmetri. Fraser och pauser sitter som en smäck. Cilla Olsen ansluter och blir ett utmejslat nav, en ceremoniledare som med räta armar och mjuk kropp reglerar flödet i alla riktingar.

Satserna blir till förhöjda bilder av mänsklig erfarenhet. Duetter av lutande kroppar i segande gång bildar beroenden, ömsinta famnar. I nästa ögonblick kan diagonalen skära som en skarp spegel mellan två individer, då duon för Stockholm 59° North återbrukas. Cilla Olsen och Jenni-Elina Lehto åstadkommer ett sug av dragningskraft och frihet. Här finns en anderssonsk essens i spannet mellan vila och attack, i virvlandets plötsliga jordbundenhet.
Örjan Andersson brukar överraska – det får gärna spreta till. Det gör det när Dan Johansson ”gästspelar” som en röd blixt i ett närmast mimiskt delikat solo till hiphop-reggae. Ryggen är en isolerad u-sväng, händerna dippar, kroppen vänds upp och ned till tungt beat. Ett (maskulint) hyss.

Även Jens Sethzman får leka visuellt i ett parti där endast en dansare rör sig långsamt som en nål mot en grafisk rörlig projektion – det ögonblickliga uppenbaras i blixtbelysning.
Den mänskliga rösten bryter igenom i detta elektroniska fält. Sedan följer en omstart och remix av rörelsefraser som töjer ut ett fullbordat verk litet väl länge. Men det må vara förlåtet, för man vistas gärna i Andersson & co:s drömvärld. Det gör litet ont, och det börjar om – som livet.
Extra roligt då att på premiären få dela ut Teaterkritikernas första danspris till en person som får oss att lyssna till instrumentet kroppen.

Verk: "Quartet # 10" och "Les Noces", två baletter av Örjan Andersson efter musik av Sjostakovitj och Stravinskij
Plats: Göteborgsoperan
Koreografi: Örjan Andersson
Medverkande: Stråkkvartett: Klarakvartetten Göteborgsoperans orkester, kör och solister. Dansare: Therèse Fredriksson, Patrik Migas, Inês Nobre, Thomas Samolo m fl
Övrigt: Scenografi och ljus: Jens Sethzman. Kostymer: Karin Dahlström. Dirigent: Stefan Parkman

Sjostakovitj komponerade sin tionde stråkkvartett under en sommarvistelse i Armenien 1964. Tonarten är Ass-dur och det vilar något hemlighetsfullt behag i den, som då och då perforeras av en lätt oro eller nervositet. Som uttryckte den något hos honom då han var helt för sig själv, uppslukad av något tillfälligt men kanske oändligt stort. Kanske satt han på en brygga?

Jag vet inget om bryggor i Armenien, och inte heller om Örjan Andersson har brytt sig, men han har fångat rörelsen och tonen hos denna stråkkvartett med den mest finkalibrerade intuition. Koreografin svarar på musikens fraser, blir sig själv och något ytterligare. För i skarvarna mellan satserna fortsätter dansen efter det att musiken klingat ut. Musikens och dansens rörelseenergier är inte unisona. Rummet töms och invaderas omvartannat och ger stundtals också utrymme för berättande fragment. Mest vill jag minnas de fyra kvinnorna, i komiskt skiftande poser, som från en disigt avlägsen strandkant. "Quartet # 10" är ett rent betagande verk som Göteborgsoperans balett, med sin mjukhet och följsamhet, gör full rättvisa. Som publik behöver man bara sitta som på en brygga.

I Stravinskijs klassiker "Les Noces" är tonen en helt annan. Och rörelserna mera hårt vinklade och atletiskt uttagna. I verket, som är en beställning av Göteborgsoperans balett, har Örjan Andersson inspirerats av Nijinskas koreografi från 1923. En rysk-fransk modernism som i Jens Sethzmans scenografi och ljus och i Karin Dahlströms kostymer fortsätter vidare ut i rymden. "Les Noces" var från början tänkt som en folkloristisk bröllopsrit men blev under de år (1912-1923) som Stravinskij arbetade med det ett slags "Aniara"-skepp för sin flykt undan sin ryska härkomst. Det var här han komponerade sig ur "Ryssland".

Att som Örjan Andersson ge den ett drag av futuristisk fantasy har alltså klart fog för sig. Inledningen är också lysande, med bröllopsparet i ett märkligt frieri, för sig själva och innan orkesterns och körens krevader sätter in. Massrörelserna som drivs av musikens vilt utspridda rytmiska accenter förmedlar såväl kraft som skönhet. Men stycket mår nog bra av att dansas några gånger till för att flödet skall infinna sig. "White Russian" kallar Göteborgsoperan detta helaftonsprogram. Varför vet jag inte, de färger som dominerar är orange, cerisa och rosa och särskilt ryskt är det inte heller när det kommer till kritan. Men det är en storartad kväll för den genuint danssugne!

Verk: "Kvartett nr 11", "Les Noces" av Örjan Andersson
Plats: Storan, Malmö
Medverkande: Skånes Dansteater, Malmöoperans kör och orkester
Övrigt: Musik: Dmitrij Sjostakovitj och Igor Stravinsky. Dirigent: Matthew Rowe

Dmitrij Sjostakovitjs stråkkvartetter löper som en intim dagboksmarginal vid sidan av hans symfonier. Här finns kasten mellan det högspända och avspända, det ironiskt groteska, det ensamhetssjungande och vansinnessignalerande. Men i kammarformatet får detta en mer uppbruten, prövande och mindre episk karaktär. I Örjan Anderssons fantastiskt vackra koreografier av de tre kvartetterna (nr 8, nr 10 och nr 11) spelas också på den fragmentariskt privata karaktären. Men inte bara på det plågat dramatiska och det löjligt unisona utan också på det behagfullt drömmande. Kvartett-triptyken som går i rött, gult och grått visar människan i sin vardag, men uppslukad av sig själv, och där liksom påkommen med sin egen obegränsade tanke- och rörelsefrihet.

När Skånes dansteater nu tillfälligt gästar Storan i Malmö och återvänder till Örjan Andersson (för fyra år sedan dansade man "Kvartett nr 8") är det som att se kompaniet hitta hem. "Kvartett nr 11" dansas mot Jens Sethzmans grå fond men är ljuvligt uppslukande i sin milda vanlighet och nedskruvade antidramatik. Från det lätta anslaget i de inledande ackorden till det oavslutade i det spröda melodislutet. Föreställningen virvlar in och sedan lägger sig den. Inget har hänt men inget är heller sig helt likt. Ungefär som känslan av det andlöst överraskande lyftet vid det lika överraskande durackordet i den mollstämda duetten. All stor gestik måste med nödvändighet också bli komisk. Som mannen som upprepade gånger försöker göra stor entré men som vid varje tillfälle tvingas ned på alla fyra för att slicka golvet likt en hund.

Örjan Andersson har hos Sjostakovitj hittat en unik lekfullhet i växlingarna mellan det berättande och det abstrakta och en oväntad känsla av stundens frihetliga njutning i det ensamma och slutna. Därför kan jag sörja lite över att Skånes dansteater inte tagit tillfället i akt att som första scen ge hela Sjostakovitjtriptyken utan valt att kombinera "Kvartett nr 11" med den mer diskutabelt spektakulära "Les noces", Igor Stravinskys banbrytande symfoniska balettverk från 1923. Här känns det som att Skånes dansteater inte riktigt räcker till när det gäller explosivitet och kraft. Och det blir mera snällt och gulligt än skrämmande och spejsat. En helkväll med triptyken hade lyft fram ensemblens kvaliteter bättre och hade också kunnat låta tala om sig med tanke på det fokus som i år är riktat på Sjostakovitj och 100-årsdagen av hans födelse.

Utan tid, ingen dans. Utan paus, ingen puls. We dream of simple lives kallar Örjan Andersson sitt nya verk. Under timmen det pågår roterar en rund skiva hängd över scenen. Den fångar ljus och kastar skuggor och reflexer som en visuell renodling av det svårfångade.
Jens Sethzmans avskalade rum – ett slags projektionsduk som ibland blixtrar till i smärtsamma ljusattacker – lyfter fram det som är koreografens absoluta styrka: att komponera med dynamiska kontraster, att krocka dröjande detaljer med snabba flöden, paus med rörelse. Musiken finns också i kropparnas egna tonarter. Här är det fem suveräna kvinnor och, som ett utropstecken, Dan Johansson som lyssnar fram ett slags abstrakt poesi. Det för tankarna till Anderssons tidigare verk, exempelvis Quartet #8.
Koreografer som William Forsythe har i Balanchines efterföljd dekonstruerat främst den klassiska baletten. Örjan Andersson har även han en rumslig, musikalisk och ganska abstrakt utgångspunkt, men bygger sina satser lika mycket på inre känsla som yttre matematik. Och i brotten uppstår intressanta tolkningsmöjligheter. Inledningen är som en räcka subtila solostämmor, av prövande gester över hår och hjärta, huvuden mot golv, en ryggens bortvända koreografi som återkommer i variationer. Eller bara ett hörn som intas. Man får känslan av att dansarna försöker fånga något förgängligt; lyssna in minnen bland skuggorna.
Sedan chock: rummet bländvitt, pulserande av en elektronisk lågfrekvent rytm som får kvartetten att flygande formera sig i symmetri och asymmetri. Fraser och pauser sitter som en smäck. Cilla Olsen ansluter och blir ett utmejslat nav, en ceremoniledare som med räta armar och mjuk kropp reglerar flödet i alla rikningar..
Satserna blir till förhöjda bilder av mänsklig erfarenhet. Duetter av lutande kroppar i segande gång bildar beroenden, ömsinta famnar. I nästa ögonblick kan diagonalen skära som en skarp spegel mellan två individer, då duon för Stockholm 59° North återbrukas. Cilla Olsen och Jenni-Elina Lehto åstadkommer ett sug av dragningskraft och frihet. Här finns en anderssonsk essens i spannet mellan vila och attack, i virvlandets plötsliga jordbundenhet.
Örjan Andersson brukar överraska – det får gärna spreta till. Det gör det när Dan Johansson gästspelar som en röd blixt i ett närmast mimiskt delikat solo till hiphopreggae. Ryggen är en isolerad u-sväng, händerna dippar, kroppen vänds upp och ned till tungt beat. Ett (maskulint) hyss.
Även Jens Sethzman får leka visuellt i ett parti där endast en dansare rör sig långsamt som en nål mot en grafisk rörlig projektion – det ögonblickliga uppenbaras i blixtbelysning.
Den mänskliga rösten bryter igenom i detta elektroniska fält. Sedan följer en omstart och remix av rörelsefraser som töjer ut ett fullbordat verk litet väl länge. Men det må vara förlåtet, för man vistas gärna i Andersson & co:s drömvärld. Det gör litet ont, och det börjar om – som livet.
Extra roligt då att på premiären få dela ut Teaterkritikernas första danspris till en person som får oss att lyssna till instrumentet kroppen.

Poesi och matematik, Örjan Andersson drar upp dansekvationen. Summan blir att hans nya verk bär drömmen, men också synnerliga spår av vaket tillstånd.
Här har allt sin början i något strängt - aldrig stängt! - formmässigt, dansklassiskt om man vill. Bestående formationer - men plötsligt står solodansaren gång efter annan i ett höftvaggande med tillhörande, distanserad handrörelse (och såg jag inte den senast hos den galne norrmannen i Gunilla Heilborns Åtjärn stories ?!)
Det är den blandningen, ytterligheterna, och övergångarna - högt och lågt, stilla och blixtrande - som är Örjan Anderssons dansmärke, styrkan i hans koreografi. Att aldrig sitta säkert, liksom att alltid känna igen något växande, alltid med människans rörelse, dansarens dans, i centrum. Få kan som han bara låta sina dansare gå över scenen - och tillbaka!
Dansare som i detta drömspel i nästa sekund vrålpressar sig ned i golvet, dansare som för att komplicera bilden ytterligare kliver upp på stillheten - vi drömmer om enkla(re) liv? Dansare som låter belysningsgeniet och scenografen Jens Sethzman - som alltid nära Andersson - bryta upp hela den ljusbild som vi lärt oss älska, för att sedan dra samma ljus som en kniv diagonalt över scenen.
Märkligt då att, trots min vetskap om de tvära kastens (Anderssons) estetik, mittenpartiets röde man som dansar in på hip hop-fötter knuffar mig ur läge. Är han en röd mardröm? We dream of extravagant wishes ? Han bidrar inte den här
gången, utan tar ner något som väl är meningen som upptempo? Här går brottet förlorat, lämnar ovan smak av endast effekt.
Men allt det andra är så dansant stilla, så mjukt krängande. Så lika knastrande silvervitt som månskivan som hänger i förgrunden, den speglar de ödessvarta ljuden som väller in i det stundtals stroboskopförvandlade scenrummet.
Ytterligare en sorts räkning som brutalt bryter ner de skiraste rörelser, står upp som matematiska delar i kroppen.
Och det enda ord som hörs är de fyra kvinnornas kommando för tajming. Det upprepas som ett fysiskt mantra, som ett matematiskt rim. Så återerövrat, så dansat. Så skönt.

Örjan Anderssons dansdröm
Han har fått Svenska Teaterkritikers förenings nyinstiftade danspris i år. Örjan Andersson som nu blivit en etablerad koreograf. Hans verk syns på stora instutioner och på små scener, i Sverige och utomlands. Efter en koreografisvit ackompanjerad av Sjostakovitj, är han nu aktuell med ett helt nytt verk på Dansens Hus i Stockholm, med titeln We Dream of Simple Lives. Musiken är samtida den här gången. Ljussättning och scenografi av Jens Sethzman. Och på scenen sex dansare. Fem kvinnor och en man. I publiken Kulturnytts danskritiker Cecilia Blomberg.
Längtar man efter dans som utforskar just dansen har man kommit rätt. Det låter kanske konstigt – men i en tid då dans alltmer smälter samman med performance, med iscensatta aktioner, med text – så är det här motsatsen. Inte statiskt, konserverande – utan också med en tydlig vilja att bryta ny mark..
Tonen finns där från början.
En ren scen. En vit fond och en cirkelformad glasskiva som sakta rör sig runt sig själv. Kastar en skugga på väggen. Påminner iögonfallande mycket om konstnären Olafur Eliassons skulpturer.
En vita kuben på dansgolvet, ett rum upplåtet för experiment. Där glasskivan också blir en lupp. Ett vetenskapligt instrument för att studera vad en kropp, eller fem kroppar kan åstadkomma samtidigt på en scen. Dansen som vetenskapligt råmaterial..
Nästan som tecken av människor smyger dansarna först in på scenen en och en, enkelt klädda i svart. Tar sig för hjärtat. Utforskar rummet runt kroppen. Liksom känner på luften. Och rör sig över scenen i positioner som utmanar tyngdlag och alla konventioner om hur människor brukar förflytta sig.
Den vita bakgrunden blir en filmduk. Något som liknar ett svartvitt landskap projiceras. Jag misstänker att det är från kroppens insida. Medicinska bilder, men så kraftigt uppförstorade så att det fortsätter att vara oklart vad det egentligen föreställer. Och jag börjar titta på dansarna ännu mer som någon form av partiklar som rör sig i bestämda men oväntade banor. Som om det inte riktigt spelar någon roll att de faktiskt är just människor.
Föreställningen är nämligen på ett plan befriande avskalad från frågeställningar om kön, genus, social problematik. Allt det där som så många anstränger sig för att få med.
Det kan ju, å andra sidan, låta avskärmat och smalt. Men just den här vetenskapliga blicken . Gör också människorna på scenen mer utsatta, mer sårbara. De ser så ensamma ut. Möts egentligen aldrig mer än som varandras skuggor, anonyma och utbytbara. Och i all tysthet säger väl det också en del om vår samtid.