PRESSRÖSTER

Triptych  |  Ready to explode  |  Övriga

Dans i sin renaste form

Sveriges mest musikaliske koreograf. Elva handplockade dansare i
världsklass. Sjostakovitjs musik live. Världspremiär. I Umeå. Det är
sorgligt och upprörande att läktaren inte är fullsatt. Missar man att
se Triptych, då missar man en rysande vacker visuell upplevelse. Under
den åtta veckor långa residensen på Norrlandsoperan har dansarna, som
vanligtvis är verksamma runtom i Europa, svettats, skrattat och dansat
under Örjan Anderssons vingar på plats i Umeå. Tre stråkkvartetter av
Sjostakovitj, nr 11, 7 och 8 har funnit sin kroppsliga form.

Att var och en av dansarna är utvalda av koreografen är tydligt - de
känns som gjorda för hans rörelsespråk. Det är som att de blir ett med
verket, som att deras kroppar helt och hållet är dans, ingenstans syns
sömmarna. De är lite grand som kostymören Nina Sandström Hallberg vill
att hennes kläder ska se ut: ”scenkläder ska inte synas”.

Tillsammans med Jens Sethzmans ljusdekor och scenografi har man lyckats
pricka in det tredelade verket till fulländning. Den första delen är
sorgligt men sensuellt violett, i ton med de vackra och fullkomligt
egensinniga melodierna á la Sjostakovitj. När ljuset övergår i rött i
slutet är det dock snarare något ivrigt och nästan krigiskt över
rummet, både musiken, färgen och dansrörelserna minner här om scener
från ett slagfält. Koreografi, ljus, kostym och musik går hela tiden
hand i hand.

Rummet är gigantiskt samtidigt som det känns klaustrofobiskt, det är
uppfriskande förvirrande hur man har lyckats skapa en sådan rumslig
ambivalens. Den filterliknande ridå som hissas ned från taket ger
visuella effekter man sällan sett förut, där bakom blir dansarna
dimmiga och suggestiva.

Den del som är helt ny är den mittersta, Quartet #7. Denna duett mellan
två manliga dansare är helt fenomenal. Scenrummet har här krympts till
en smal remsa längst fram på scenen. Ibland blir rörelserna så hetsiga
att det liknar ett nervsammanbrott. Det är både komiskt, sensuellt om
vartannat. Slutscenen där den ene vandrar liggande som den andres
skugga, mystiskt utsuddad av den stora filterväggen, sänder ilningar
nedför ryggraden.

Det enda som kan sägas till nackdel är väl att en del av duetterna i
Triptych tenderar att fastna i vissa typiska könsmönster. Som att de
manliga dansarna alltid är de som bär och lyfter de kvinnliga. Och att
den nyss nämnda duetten hade en del antydningar om våld, som att två
män inte kan tillåtas enbart vara ömsinta mot varandra. För en
koreograf som vill arbeta utan dramatik, utan konkret handling, är det
kanske värt att tänka över vilket symbolvärde som ligger i den
mänskliga kroppen i sig, särskilt när det kommer till kroppar som
uttrycker ett visst kön.

Men i övrigt har Örjan Andersson sannerligen lyckats med sin ambition
att slopa intrigen och lyfta fram formen i musiken. Musiken blir
förkroppsligad och dansen ges ett abstrakt värde. Det är dans i sin
kanske renaste form, vackra bilder att spara för framtiden.

Missa för all del inte Triptych när den kommer till Stockholm i januari!

KIRSTI JÖNSSON/VÄSTERBOTTENS FOLKBLAD

Triptych på Norrlandsoperan

-Förstå inte, upplev!
Det är Örjan Anderssons uppmaning till publiken inför premiären av
Triptych på Norrlandsoperan.
Inför föreställningen hölls en introduktion av Cecilia Olsson, som
ställde frågor till koreografen Örjan Andersson och scen- och
ljusdesignern Jens Sethzman och gav publiken ingångar till verket.

Andersson och Sethzman berättade om sin relation till Sjostakovitj och
kvartetterna 7,8 och 11 som är musiken till dansverken med samma namn.
Det är inte första gången duon jobbar tillsammans och de bollar vant
mellan varandra, och säger att de är som ett gammalt par.
Kärleken till Sjostakovitj har de delat länge och det är tydligt att
viljan är densamma: att plocka fram rörelsen och rummet ur musiken. De
talar om klanglådor för rörelsen och om att exponera dansen.

Det kan låta ganska abstrakt innan man sett föreställningen, men sen
faller det på plats.
Cecilia Olsson betonar att de båda är som klassiska mästare som
bemästrar den abstrakta dansens alla uttryck; den inneboende
musikaliteten, att variera sig koreografiskt utan att tappa formen, att
behärska och använda rummet. Förväntningarna är helt enkelt på topp.
Första delen är Quartet # 11. Kvartetten hör till Norrlandsoperans
Symfoniorkester och sitter på scenen under de två första dansstyckena.

Nummer 11 är ett ljust grönt rum med sex dansare i ryskt- svenskt
inspirerade dräkter: ljuva, tunna, blekt rosa kjolar på flickorna och
pösskjortor på killarna.
Det betonar lite extra den ryska men också svenska tungsintheten, mitt
i det vårgröna rummet läggs en tung hand på en späd axel som sjunker
ihop under tyngden. Men det är inte bara tungsinthet utan också ömhet i
dansen, det ena finns liksom inte utan det andra.
Musiken och dansen och rummet rör sig verkligen i perfekt symbios, som
en enda kropp. Man hör knappt musiken för man ser den så tydligt.

Ännu märkligare blir det i Quartet # 7, en duett. En tunn, genomskinlig
ridå går ner framför kvartetten på scenen och dansarna är nästan framme
vid scenkanten, helt klädda i vitt.
I början av stycket kommer en av dansarna in med fötterna först och med
hjälp av den andra dansaren byter de plats, så när den ena är upp är
den andra ner.
Dansarna Asher Lev och Shintaro Oue är inte bara fantastiska dansare
utan rör sig likt fullfjädrade akrobater och får stycket att se
märkligt viktlöst ut. De dansar inte på scenen utan i luften, inte bara
för att det befinner sig ovan dansgolvet rent fysiskt, som på cirkus,
utan de får oss att känna att de är i luften. Som astronauter i sina
vita dräkter dansande mot en svart rymd.
I det sista stycket Quartet # 8 är hela dansstyrkan om 11 stycken på
golvet och kvartetten har flyttat ner i orkesterdiket. Hela ensemblen
är klädd i en brun-röd färgskala mot en röd fond.
Det är härligt med alla dansarna som kan rusa så fritt över det stora
öppna golvet, det parar ihop sig man och kvinna, någon blir över och så
löser allt upp sig igen.

Ur eller i detta myller tar en av dansarna av sig skjortan och får
scenen själv för en stund, ett solo mycket mer koncentrerat kring de
små rörelserna, händer, fötter och fingrar men utan att missa ett uns
precision eller passion. Och så tätnar stycket igen, fler dansare
kommer in Under alla delar kan vi känna igen rörelserna från vardagen,
men i det flesta fall är det inte någon rörelse vi själva direkt utför.
Koreografin fångar mera en känsla och gestaltar den, t ex myror i
benen-känslan, eller rörigt i huvudet- känslan.

Det är unikt att som Örjan Andersson kunna visa något som man inte bara
förstår utan verkligen känner. Utan att ha en handling eller en linjär
berättelse lyckas han få koreografin att hålla ihop och ta känslan
vidare. Om Triptych ska spegla treenigheten är första stycket med sin
folkloristiska stämning fadern, och de nyfikna och undersökande
astronauterna sonen och det sista skälvande röda stycket den heliga
anden. Och så har norrlandspubliken fått se Gud genom dansen. ANNA
SÖRENSON/DANSTIDNINGEN

Sjostakovitj förkroppsligad

Blåviolett, silvergrått och blodrött – tre klangrum färgar
Norrlandsoperans scen, där levande musik nu förkroppsligas på ett högst
egensinnigt vis av elva dansare. Vi som under åren har följt hur
koreografen Örjan Andersson, i samarbete med scenografen Jens Sethzman,
har lyssnat in, brottats med och omformulerat sig kring Dmitrij
Sjostakovitj stråkkvartetter nr 8, 10 och 11, har längtat efter att se
verken under en kväll.

Nu blev det en triptyk till slut– fast med urpremiär på en duett till
kvartett nr 7, inramad av omarbetade versioner av 11 och 8. De
varierade stråkkvartetterna blir både innerliga och gäckande
kommentarer till rörelserna – eller tvärtom. Dansarnas kroppar liksom
lutar sig mot musiken, dröjer i och accentuerar den men bjuder den
också motstånd, som om den retade koreografen.

Det är ibland oväntat, oftast musikaliskt lyhört och med ett mänskligt
fokus som gör det lätt att läsa in små existentiella betraktelser i det
abstrakta skeendet. I en tid då dansscenerna domineras av blandformer
är det skönt att få vila i strukturer av rum, rörelse och musik – ett
tänkande i Balanchines anda.

Att det dessutom sker med fina musiker och dansare som, utom fyra nya,
sedan tidigare bottnar i Anderssons utmejslade detaljer och
gravitationsbundna paradoxala lätthet, förhöjer upplevelsen.

Den kvinnliga Avatarkvartetten är självklart nav i Quartett#11, omstöpt
sedan urpremiären på Kungliga Operan 2004. Den gula väggen är borta,
istället strövar Sara Åhman runt framför en blå fond. Hon väntar in
musiken, känner av vilka impulser den föder.

Kvartett 11 har en fragmentarisk struktur i korta satser med olika
karaktär. Splittringen utmanar. En fin duett blir ett högst tillfälligt
avbrott i den ensamhet och avvaktan som i grunden omsvärmar de sex
gestalterna, de hetsiga utfallen till trots. Nästan uppgivet försvinner
Sara Åhman i mörkret.

Det helt nya stycket, Quartett#7, ställer under blott tolv minuter
bokstavligen begreppen på huvudet. Avatarkvartetten sitter kvar men en
halvsänkt transparent ridå krymper scenen till en långsmal rektangel,
inramad av silvergrått. I denna ficka av luft tampas Asher Lev och
Shintaro Oue i mjukbrottning som pendlar mellan närhet och
frigörelsebehov.

I vita kläder och med kala skallar påminner de om två dårar eller
kanske Beckettfigurer som har snubblat in i tillvaron och blivit
varandras väktare. Tyngdkraften drar i, skakar och tippar kropparna.
Shintaro Oue trippar förgäves mot en utväg. Likt spegelbilder eller
skuggor är de dömda att följas åt.

Dansarnas personligheter präglar koreografin som är ganska fräck till
kvartettens mer timida tonspråk. Uttrycken blir inte självklart en
syntes, men märkligt nog lyckas ändå rörelserna vara i musiken.

Att det är paus efter 35 minuter känns lite snopet, men sedan kommer
höjdpunkten, Quartett#8. Detta ”röda” stycke är Anderssons
signaturverk, ursprungligen skapat för Nederlands Dans Theater 2001 och
med rätta efterfrågat i Europa.

Sjostakovitj skrev sin sorgmättade c-mollkvartett under ett besök 1960
i det krigshärjade Dresden. Det är tillägnat andra världskrigets offer
men har även tolkats som kommentar till Sovjetregimens förtryck. Den
dovt röda fonden och rutan på golvet får dubbel betydelse, om man så
vill. Ina Sletsjøes irrande gestalt är också kollektivets röst. Kvinnor
och män sveper i grupper över rummet, lika kraftfullt som
symfonistråkarna i diket.

Det finns en dynamik i växelspelet av upprätt och fallande, vila och
explosivitet. Pjotr Giros nakna rygg andas bortvändhet, hans rörelser
är kluvna mellan plåga och försoning. Kanske är allt vi ser minnen och
skuggor. Men duetterna föder hopp om nya möjligheter, dansarnas blickar
möter uppfordrande en värld som ekar vemod.

Triptych kan slipas lite till, men formar ett vackert och associativt
möte mellan dans, musik och rum.

Triptych gästar Dansens hus i Stockholm 31/1–2/2.

ANNA ÅNGSTRÖM/SVENSKA DAGBLADET

Smäktande vackert möte

RECENSION/DANS. Begreppet triptyk har sitt ursprung i medeltida kristen
konst och refererar till altartavlans uppdelning på tre sektioner med
ett mer omfattande lite större mittparti och två omgivande något mindre
bilder.
Det är koreografen Örjan Andersson som på introduktionen innan
premiären på dansföreställningen Triptych i egen person pekar åhörarna
mot titelns ursprungsbetydelse, något som väcker min nyfikenhet.
Anderssons Triptych består i sin tur av tre delar centrerade kring den
ryska kompositören Sjostakovitjs stråkkvartetter, som i likhet med
kompositören själv närmast hemsökt Andersson. Både kvartett 11 och 8
har Andersson arbetat med tidigare i olika omgångar. Den här gången
görs de med delvis nya dansare, ny färgsättning i scenografi och kostym
och med väsentliga omarbetningar i koreografi. Mellan kvartett 11 och 8
har Andersson lagt kvartett nummer 7, som är det nya tillskottet och
som möjliggör triptyken. Och precis som i ursprungsbegreppets
altartavla skiljer sig mittpartiet från de omgivande koreografierna.
Fast snarare med motsatt syfte då kvartett 7 är mindre i omfång och
antar formen av en lite lösare hållen duett. Två manliga dansare rör
sig närmast scenkanten i en lek med homosocial maskulinitet där
mottagande och givande av smärta dikterar rörelsernas beröringspunkter.
De mer strukturerade koreografierna 11 och 8 innehåller många dansare i
noggrann orkestrering mellan det ordnade näst intill skulpturala och
det oordnade, irrationella spasmlika.
I projektet och i ansatsen i allmänhet finns ett i grunden
traditionellt förhållningssätt till modern dans där man håller an till
en del estetiska ideal gällande rörelsens vara och natur av typen äldre
datering. Fast det bör också påpekas att detta är lika med något näst
intill exotiskt, då det knappast finns så många omvandlare och förnyare
av de historiska dansidealen att tillgå i Anderssons klass i ett
samtida Sverige.

Ty Anderssons koreografier till Sjostakovitjs kvartetter,
förkroppsligade och besjälade av dansarna samt av Symfoniorkesterns
stråkspelande musiker, är grogrunden för ett smäktande vackert möte,
som startar i svalt gråblått för att arbeta sig upp i en hetta som
avslutas i purpurrött, och är så fyllt av njutning som det sällan bjuds.

ANN TOMIC ENSTRÖM/VÄSTERBOTTENSKURIREN